Sommaren 2018

Sommaren har på många sätt varit en oförglömlig sommar både för oss och alla andra

Vädret har ju varit helt utan jämförelse, torka och hetta från mitten av maj till mitten av augusti med några dagars andhämtning och för vår del några behövliga regnskurar med väl valda mellanrum, det har varit både hetare och torrare på de flesta ställen i Sverige efter vad jag förstått och upplevt

Sedan till våra mer personliga upplevelser i år… det där med ormarna… redan tidigt i våras såg vi ovanligt mycket orm, både huggorm av båda könen och även snok och (det som ju inte är en orm egentligen men ändå ser ut som en) dvs kopparorm/ödla

Först ut 24 maj, kom jag hem till en Ninja som mera såg ut som en älg än en schipperke. Jag trodde hon blivit getingstucken eller möjligen en allergichock och åkte till vetten dagen efter där vi förstod att det rörde sig om ett huggormsbett. Eftersom hon bara varit i hundgården hela dagen måste det varit där hon blivit biten, det kändes väldigt otrevligt. Nåväl hon fick dropp och smärtstillande och någon vecka senare tog vi blodprov och allt hade gått väl. Ninja är ju relativt ung och blev biten i nosen och det är inte lika allvarligt för en hund som när den blir biten i benet eller där det finns mera muskler som pumpar runt giftet i kroppen.

Tre veckor senare, lördag förmiddag 16 juni, stod plötsligt Tosca öga mot öga med en huggorm borta hos grannen, en decimeter från att bli huggen hon med. Jag visste ju inte om hon blivit biten även om det inte verkade så, så jag bar henne hela vägen hem. Vid det här laget hade jag läst spaltmeter om huggormsbett och visste bättre hur jag skulle bete mig. (Jag hade gjort typ allt fel när Ninja blev biten och vi hade ju en otrolig tur att hon klarade sig såpass bra)

Ytterligare tre veckor gick och en söndag förmiddag, 1 juli, skulle vi bara gå ner och bada och gick stigen vi gått tusentals gånger. Ögonen på helspänn efter de tidigare två ormmötena och alla andra ormar jag sett under dessa veckor, döda och levande på ön och även när vi varit borta på besök på andra platser under sommaren. Trots det kommer plötsligt Jaffa hoppandes emot mig och visar tydligt att något hänt med hennes bakben som gjorde ont, jag tittar bakom henne och där ligger en stor brun huggormshona och ser belåten ut.

Snabbt lyfte jag upp Jaffa i famnen och krånglade mig tillbaka med de andra två i koppel förbi ormhonan som lugnt låg kvar och inte tänkte flytta sig från sin soliga, härliga plats. Jag bar en skrikande, nafsande Jaffa hela vägen hem och la in henne i buren och bytte snabbt om för en tur till Blå Stjärnan, under tiden startade Göran bilen och såg till att luftkonditioneringen kylde så gott det gick i hettan.

Väl framme på Blå Stjärnan var Jaffa väldigt dålig, hon hade hög puls och var mycket medtagen. Vetten bestämde att hon skulle ligga kvar över natten på intensivvårdsavdelningen och frågade om de skulle ge henne serum/ motgift om det behövdes. Det behövdes och hon hade nog knappt överlevt om hon inte kommit under vård såpass snabbt. Vi var på djursjukhuset på mindre än två timmar efter att hon blev huggen i låret.
På måndagen fick jag komma och hämta Jaffa som fortfarande mådde väldigt dåligt och hade mycket ont. Vi fick ge Nobligan i flera dagar för att lindra smärtan.

För att de båda, både Ninja och Jaffa skulle få i sig extra vätska som är väldigt viktigt efter huggormsbett och dessutom var  det ju väldigt varmt, blandade jag vatten i deras mat och gav dem vatten med lite morotspuré i flera gånger om dagen.

Strikt vila i två veckor för Jaffa också och ett blodprov som uppföljning för att säkerställa att inga värden verkade ha skenat iväg som kunde tyda på att några organ tagit skada av ormgiftet. Hon blev precis som Ninja väldigt svullen, fast mera under buken och bakbenen eftersom hon blev biten i låret och Ninja i läppen.

Sedan dess har hundarna gått i väldigt korta koppel och vi har bara promenerat sent om kvällarna när ormarna förhoppningsvis ringlat in i sina hål för natten. Nu har regnet och lite svalare väder gjort att jag inte är riktigt lika nervös, men fortfarande ser jag ormar hela tiden när jag är ute och går, senast när jag var hos Lydia i helgen och hälsade på i Köping, visst låg där en snok under en buske längs ån… jag har känt mig som om jag gått på minerad mark med krypskyttar lurande överallt hela sommaren… något liknande har vi verkligen inte varit med om förut och jag hoppas innerligt att det inte upprepar sig någon mer sommar!

Hundarna har jag försökt lära så gott det går att ormar ska man inte ha någon närkontakt med, medelst en död huggorm och lite andra skrämselförsök. de verkar ha fattat litegranna vad jag försökt förmedla, men vi får väl se…

Så länge Sizzla levde brukade hon se till att ingen gick fram till någon orm, hon var livrädd för ormar och tyckte inte det var lämpligt för någon i flocken att träffa orm, det var väldigt praktiskt och jag saknar henne verkligen i sommar!

 

Annonser