Sommaren 2018

Sommaren har på många sätt varit en oförglömlig sommar både för oss och alla andra

Vädret har ju varit helt utan jämförelse, torka och hetta från mitten av maj till mitten av augusti med några dagars andhämtning och för vår del några behövliga regnskurar med väl valda mellanrum, det har varit både hetare och torrare på de flesta ställen i Sverige efter vad jag förstått och upplevt

Sedan till våra mer personliga upplevelser i år… det där med ormarna… redan tidigt i våras såg vi ovanligt mycket orm, både huggorm av båda könen och även snok och (det som ju inte är en orm egentligen men ändå ser ut som en) dvs kopparorm/ödla

Först ut 24 maj, kom jag hem till en Ninja som mera såg ut som en älg än en schipperke. Jag trodde hon blivit getingstucken eller möjligen en allergichock och åkte till vetten dagen efter där vi förstod att det rörde sig om ett huggormsbett. Eftersom hon bara varit i hundgården hela dagen måste det varit där hon blivit biten, det kändes väldigt otrevligt. Nåväl hon fick dropp och smärtstillande och någon vecka senare tog vi blodprov och allt hade gått väl. Ninja är ju relativt ung och blev biten i nosen och det är inte lika allvarligt för en hund som när den blir biten i benet eller där det finns mera muskler som pumpar runt giftet i kroppen.

Tre veckor senare, lördag förmiddag 16 juni, stod plötsligt Tosca öga mot öga med en huggorm borta hos grannen, en decimeter från att bli huggen hon med. Jag visste ju inte om hon blivit biten även om det inte verkade så, så jag bar henne hela vägen hem. Vid det här laget hade jag läst spaltmeter om huggormsbett och visste bättre hur jag skulle bete mig. (Jag hade gjort typ allt fel när Ninja blev biten och vi hade ju en otrolig tur att hon klarade sig såpass bra)

Ytterligare tre veckor gick och en söndag förmiddag, 1 juli, skulle vi bara gå ner och bada och gick stigen vi gått tusentals gånger. Ögonen på helspänn efter de tidigare två ormmötena och alla andra ormar jag sett under dessa veckor, döda och levande på ön och även när vi varit borta på besök på andra platser under sommaren. Trots det kommer plötsligt Jaffa hoppandes emot mig och visar tydligt att något hänt med hennes bakben som gjorde ont, jag tittar bakom henne och där ligger en stor brun huggormshona och ser belåten ut.

Snabbt lyfte jag upp Jaffa i famnen och krånglade mig tillbaka med de andra två i koppel förbi ormhonan som lugnt låg kvar och inte tänkte flytta sig från sin soliga, härliga plats. Jag bar en skrikande, nafsande Jaffa hela vägen hem och la in henne i buren och bytte snabbt om för en tur till Blå Stjärnan, under tiden startade Göran bilen och såg till att luftkonditioneringen kylde så gott det gick i hettan.

Väl framme på Blå Stjärnan var Jaffa väldigt dålig, hon hade hög puls och var mycket medtagen. Vetten bestämde att hon skulle ligga kvar över natten på intensivvårdsavdelningen och frågade om de skulle ge henne serum/ motgift om det behövdes. Det behövdes och hon hade nog knappt överlevt om hon inte kommit under vård såpass snabbt. Vi var på djursjukhuset på mindre än två timmar efter att hon blev huggen i låret.
På måndagen fick jag komma och hämta Jaffa som fortfarande mådde väldigt dåligt och hade mycket ont. Vi fick ge Nobligan i flera dagar för att lindra smärtan.

För att de båda, både Ninja och Jaffa skulle få i sig extra vätska som är väldigt viktigt efter huggormsbett och dessutom var  det ju väldigt varmt, blandade jag vatten i deras mat och gav dem vatten med lite morotspuré i flera gånger om dagen.

Strikt vila i två veckor för Jaffa också och ett blodprov som uppföljning för att säkerställa att inga värden verkade ha skenat iväg som kunde tyda på att några organ tagit skada av ormgiftet. Hon blev precis som Ninja väldigt svullen, fast mera under buken och bakbenen eftersom hon blev biten i låret och Ninja i läppen.

Sedan dess har hundarna gått i väldigt korta koppel och vi har bara promenerat sent om kvällarna när ormarna förhoppningsvis ringlat in i sina hål för natten. Nu har regnet och lite svalare väder gjort att jag inte är riktigt lika nervös, men fortfarande ser jag ormar hela tiden när jag är ute och går, senast när jag var hos Lydia i helgen och hälsade på i Köping, visst låg där en snok under en buske längs ån… jag har känt mig som om jag gått på minerad mark med krypskyttar lurande överallt hela sommaren… något liknande har vi verkligen inte varit med om förut och jag hoppas innerligt att det inte upprepar sig någon mer sommar!

Hundarna har jag försökt lära så gott det går att ormar ska man inte ha någon närkontakt med, medelst en död huggorm och lite andra skrämselförsök. de verkar ha fattat litegranna vad jag försökt förmedla, men vi får väl se…

Så länge Sizzla levde brukade hon se till att ingen gick fram till någon orm, hon var livrädd för ormar och tyckte inte det var lämpligt för någon i flocken att träffa orm, det var väldigt praktiskt och jag saknar henne verkligen i sommar!

 

Annonser

Lek med tanken

Nu har ju jag och min dotter även kullsystern till Tosca, hon är preliminärt röntgad med betydligt bättre resultat, en B och en C höft

Båda deras temperament är ju fantastiskt, de är vackra och rastypiska… visst är det synd att inte ta en kull på så fina hundar?!

Så ponera att trots att Tosca gått igenom LCP-skärselden tar vi ändå en kull på Ninja om två år och säljer en av valparna som avelshane till en annan uppfödare, för de är ju så fina i temperamentet ❤

Nej, vi glömde visst berätta vad som fanns i bagaget… men det går säkert bra!

Så här har det tyvärr gått till…

Jag vill inte spekulera i varför eller av vilka skäl, men numera lever vi på 2000-talet. Vi har tillgång till forum på sociala medier, databaser där vi kan lagra och söka fakta om vi vill och mycket gedigen kunskap om hur sjukdomar och annat fungerar…

Vi behöver inte famla i blindo längre, bara vi kan hjälpas åt… för det kan vi väl?!

Var och en som kikar i Toscas och Ninjas stamtavla ser att det är inte en uppfödare som ligger bakom eller ska ställas ansvarig, det är heller inte alls min avsikt att peka ut någon som syndabock. Men vi måste kunna hjälpas åt och tala om för varandra vad som finns i generna så att man kan ta hänsyn till det åtminstone när man tar en kull på sin fina hund…

Som jag skrivit förut och skriver igen, det enda jag vill åt är att så få valpköpare som bara är möjligt ska slippa uppleva vad jag och Tosca gått igenom… det var en så smärtsam upplevelse att jag inte önskar någon detsamma!

Dyker upp ibland…

Flera gånger har jag nu hört kommentaren ”det dyker upp ibland” om att hundar drabbas av Legg Perthes.

Njae tänker jag då, riktigt så fungerar det ju inte…

Jo, förut innan vi hade kunskap i genetik så kunde det på ytan förefalla som om LCP, eller andra recessiva anlag ”dök upp ibland”

Den formuleringen används ju även när det dyker upp vackra blonda, tanfärgade och bruna hundar i populationen, men om man uttrycker sig så då har man nog inte riktigt läst genetikläxan ordentligt

nedarvningsschema_bfje

Om man konsekvent aldrig avlar på hundar som bär på anlag för LCP eller andra färger som exempel så dyker de aldrig upp igen!

Det är inga mutationer som uppstår av sig själva eller kan komma utifrån ingenting, jo LCP kan faktiskt komma av trauma. Om hunden trillar ner från en säng eller får en stöt av något annat slag kan samma slags förlopp med för dålig blodtillförsel till höftkulan, som då degenererar och försvagas, uppstå och hunden utvecklar LCP. Inte på båda höfterna dock, för det är ju ändå högst osannolikt att den lilla valpen slår i båda höfterna så illa så LCP drar igång

Recessiva gener syns inte på de hundar som är bärare alltså inte har dubbla anlag, dvs från båda föräldrarna. För att ett recessivt anlag ska synas eller bryta ut om det gäller sjukdomar så krävs det anlag från båda föräldrarna. Föräldrar, mor/farföräldrar och långt tillbaka i stamtavlan kan ha gått med bara ett anlag i många generationer utan att någon märkt något eftersom det bara kommit ett anlag från ena föräldern och följaktligen inte synts på den anlagsbärande hunden

Men anlaget ligger likväl ”och lurar” i arvsmassan och bara väntar på att få en kompis för att visa sin fula eller vackra nuna

Det är så recessiva anlag fungerar helt enkelt!

Det finns flera raser som dragits med olika hälsoproblem som nogsamt följt upp hur det drabbat individer i rasen och därmed kunnat få bukt med problemet och i vissa fall helt sluppit få valpar med anlag för svåra sjukdomar… jag skulle hoppats att vi kunde göra något liknande när vi vet att vissa linjer och hundar lämnat avkomma med LCP. En översikt eller ett register kan ju bara vara till nytta när man vill planera en parning. Ingen vill ju para med vetskapen om att någon av valparna kan råka ut för Toscas problem, om man kunde undvikit det genom att använda en annan tik/ hankombination

Vi kan ju hoppas att de får fram ett test som sagt som kan ge ledning om hunden är bärare av anlaget men det verkar ju dröja… tills dess hade jag varit den förste att förespråka en gemensam insats för att få överblick över i vilka linjer man kan misstänka att genen ligger och lurar och undvika att korsa de linjerna med varandra åtminstone.

Att bara chansa sig fram låter inte som ett bra alternativ i mina öron i alla fall…

pappas flicka

Let´s go

Igår var vi hos vetten och gjorde en koll av hur det går med de lösa lårbenen…
Det går bra och nu ska Tosca ”leva som en normal hund” förutom att hon måste träna upp sin lårbensmuskulatur. Hon är ju väldigt vinglig och otroligt smal om sin lilla rumpa, men restriktionerna är egentligen borta nu… naturligtvis träning i måttliga doser så hon hinner bygga upp sin kropp utan att överanstränga sig

Hon får göra det hon kan och vill så länge det verkar säkert för henne utan att ramla… det ska sträckas lite åt alla håll så hon blir rörlig och inte begränsad i sitt rörelseomfång

Praktiskt nu när Ninja och Lydia kommer för sommarboende på Lavön så kan de leka igen!

Här är vi och simmar på Aktiv hund hos Lina, det går jättebra. Tosca både njuter och pinas litegrann. Det är stor skillnad på hur hon rör sig efter varje gång vi varit där. Simning, massage och laserbehandling står på programmet, en gång i veckan.

Tosca älskar ju simtränaren också självklart… Tosca älskar alla varelser på jorden ❤

Linaotosca

Orättvist…

I helgen var Lydia och Ninja här, Lydia jobbade på premiären av Skottaren

Det var mysig tyckte vi alla och Tosca var lycklig över att ha sin syster hemma. Ninja var överväldigad över alla hundar och annorlunda uppförandekoder som råder på Lavön, men hon lär sig snabbt 🙂

För Lydia och Ninja är ju takten vi har på Lavön vääääääldigt långsam och för Tosca som gärna hade hakat på sin systers stollehopp får tåla sig än en gång och ta ett steg i taget

På lördagskvällen blev jag lite uppgiven över hur Tosca verkligen vill leka med sin syster men det går ju inte och Ninja å sin sida tröttnar lite på sin långsamma syster och far iväg med Jaffa istället…

Då känns det orättvist och vi blev lite tårögda både jag och Lydia av att se Toscas försök och kämpande i helgen för att haka på, men hon fick snällt se på hur syrran sprang på lätta ben ifrån henne…

Samtliga röntgenbilder

Insåg att jag inte publicerat alla Toscas röntgenbilder…

Första omgången tog vi ju 25 januari, de finns här i bloggen, de hade tyvärr inte blivit rätt märkta för att kunna skickas till SKK så på operationsdagen, 7 mars, tog vi en ny omgång. Det var skrämmande att se hur snabbt det blivit så mycket sämre 😦

Här kommer de då i repris allihop, ryggen är det ju inget fel på men den tog vi bilder på första gången för att se vad felet kunde vara.

Ninjas höfter är ju också röntgade, så här se de ut. En B-höft och en C-höft har hon

 

Tropiskt

I helgen har det rått lite tropiskt klimat, hällande ösregn varvat med heta solglimtar och rätt så fuktigt varmt hela tiden

Jag satte in nätfönstret på toa och då får man räkna det som att sommartiden är här

Tosca orkade gå hela vägen till Näset på lördagen men fick bäras hem. På söndagen orkade hon nästan hela vägen hem också 🙂

Det är lite synd nu när jag jobbar för hon går som bäst vid lunchtid och promenerar med riktiga steg så man märker inte riktigt att det gå framåt förrän helgen kommer, men då känns ju varje helg å andra sidan som ett stort kliv framåt. Jag har också börjat smörja in lilla kala rumpan med ricinolja om kvällarna, dels för att det skyddar lite mot solen och dels ska det ju gynna hårtillväxt… så hjälper det mot lite fnasig hud. Dessutom smakar det inte så gott som kokosolja så det är mindre intressant att slicka och putsa.

Till helgen kommer Lydia och Ninja, det blir roligt ❤

En gammal vän, Andreas från Halmstad, kom på besök om söndagskvällen och försökte sig på att äta japanska ostron, det gick inte, de var riktigt sliskiga grejor…

japansk ostron.jpg