Om jag var uppfödare…

Om jag var uppfödare skulle jag varit intresserad av att veta och ta reda på om jag hade svåra sjukdomar i mina linjer, om inte annat eftersom det inte är tillåtet enligt SKK:s grundregler eller enligt djurskyddslagen att avla på hundar som man vet kan ge avkomma med svårt lidande för hunden.

Alltså det är OLAGLIGT enligt djurskyddslagen… och SKK:s grundregler…

Jag hoppas att så få andra valpköpare som möjligt ska behöva uppleva vad Tosca och jag upplevt och jag hoppas att alla andra schipperkeägare och uppfödare har samma mål som jag!

Nu vet ni att i Toscas linjer ligger LCP och lurar för jag har berättat om henne, och jag hoppas verkligen att alla som kan göra något för att förhindra att det händer igen gör så… jag vet också delvis vad det kommer ifrån…

Men det verkar inte som att sanningen är så trevlig att se i vitögat för alla uppfödare utan att det blir personligt värre… man väljer hellre strutsmetoden och att chansa sig fram!

Vi har spenderat 50 000kr på min lilla Tosca tillsammans, jag, försäkringsbolaget och min uppfödare. Tillsammans gav vi henne livet tillbaka, trots att hon ”bara är en hund”… För det är ju ”bara hundar” det handlar om, löjligt simpelt när vi sätter det i perspektiv till andra frågor i samhället…

Ska valpköpare och mindre etablerade uppfödare bara acceptera att det ”dyker upp” hundar med LCP (eller PRA, epilepsi, ryggproblem, beteendeproblem, navelbråck, patella och den där amerikanska sjukdomen, för att nämna några hälsoproblem) eller ska vi ha uppfödare och en rasklubb för schipperke som aktivt ger stöd och hjälp för att hålla rasen frisk?? Pokaler, rosetter och ära undantaget… oavsett om uppfödare väljer att ta sitt ansvar eller inte för vad som ”poppat” upp som avkomma till deras avelsdjur och i deras linjer…

Sånt funderar jag på söndagen efter midsommar 2016, när jag fått telefonsamtal sent om kvällen… efter det lösenordsskyddade jag ett inlägg (nu ligger det inlägget till och med som privat) och plockade bort lite bilagor i några andra inlägg

 

 

Tosca med sin snygga pappa Kicken

Så fick vi låta dig gå Wilma

Så var vår stund på jorden tillsammans över, ditt hjärta orkade inte längre… Den 22 juni fick du somna in på Varekils veterinärstation men i våra hjärtan trampar du för alltid runt, vår fina cocker spaniel flicka ❤

Lek med tanken

Nu har ju jag och min dotter även kullsystern till Tosca, hon är preliminärt röntgad med betydligt bättre resultat, en B och en C höft

Båda deras temperament är ju fantastiskt, de är vackra och rastypiska… visst är det synd att inte ta en kull på så fina hundar?!

Så ponera att trots att Tosca gått igenom LCP-skärselden tar vi ändå en kull på Ninja om två år och säljer en av valparna som avelshane till en annan uppfödare, för de är ju så fina i temperamentet ❤

Nej, vi glömde visst berätta vad som fanns i bagaget… men det går säkert bra!

Så här har det tyvärr gått till…

Jag vill inte spekulera i varför eller av vilka skäl, men numera lever vi på 2000-talet. Vi har tillgång till forum på sociala medier, databaser där vi kan lagra och söka fakta om vi vill och mycket gedigen kunskap om hur sjukdomar och annat fungerar…

Vi behöver inte famla i blindo längre, bara vi kan hjälpas åt… för det kan vi väl?!

Var och en som kikar i Toscas och Ninjas stamtavla ser att det är inte en uppfödare som ligger bakom eller ska ställas ansvarig, det är heller inte alls min avsikt att peka ut någon som syndabock. Men vi måste kunna hjälpas åt och tala om för varandra vad som finns i generna så att man kan ta hänsyn till det åtminstone när man tar en kull på sin fina hund…

Som jag skrivit förut och skriver igen, det enda jag vill åt är att så få valpköpare som bara är möjligt ska slippa uppleva vad jag och Tosca gått igenom… det var en så smärtsam upplevelse att jag inte önskar någon detsamma!

Dyker upp ibland…

Flera gånger har jag nu hört kommentaren ”det dyker upp ibland” om att hundar drabbas av Legg Perthes.

Njae tänker jag då, riktigt så fungerar det ju inte…

Jo, förut innan vi hade kunskap i genetik så kunde det på ytan förefalla som om LCP, eller andra recessiva anlag ”dök upp ibland”

Den formuleringen används ju även när det dyker upp vackra blonda, tanfärgade och bruna hundar i populationen, men om man uttrycker sig så då har man nog inte riktigt läst genetikläxan ordentligt

Om man konsekvent aldrig avlar på hundar som bär på anlag för LCP eller andra färger som exempel så dyker de aldrig upp igen!

Det är inga mutationer som uppstår av sig själva eller kan komma utifrån ingenting, jo LCP kan faktiskt komma av trauma. Om hunden trillar ner från en säng eller får en stöt av något annat slag kan samma slags förlopp med för dålig blodtillförsel till höftkulan, som då degenererar och försvagas, uppstå och hunden utvecklar LCP. Inte på båda höfterna dock, för det är ju ändå högst osannolikt att den lilla valpen slår i båda höfterna så illa så LCP drar igång

Recessiva gener syns inte på de hundar som är bärare alltså inte har dubbla anlag, dvs från båda föräldrarna. För att ett recessivt anlag ska synas eller bryta ut om det gäller sjukdomar så krävs det anlag från båda föräldrarna. Föräldrar, mor/farföräldrar och långt tillbaka i stamtavlan kan ha gått med bara ett anlag i många generationer utan att någon märkt något eftersom det bara kommit ett anlag från ena föräldern och följaktligen inte synts på den anlagsbärande hunden

Men anlaget ligger likväl ”och lurar” i arvsmassan och bara väntar på att få en kompis för att visa sin fula eller vackra nuna

Det är så recessiva anlag fungerar helt enkelt!

Det finns flera raser som dragits med olika hälsoproblem som nogsamt följt upp hur det drabbat individer i rasen och därmed kunnat få bukt med problemet och i vissa fall helt sluppit få valpar med anlag för svåra sjukdomar… jag skulle hoppats att vi kunde göra något liknande när vi vet att vissa linjer och hundar lämnat avkomma med LCP. En översikt eller ett register kan ju bara vara till nytta när man vill planera en parning. Ingen vill ju para med vetskapen om att någon av valparna kan råka ut för Toscas problem, om man kunde undvikit det genom att använda en annan tik/ hankombination

Vi kan ju hoppas att de får fram ett test som sagt som kan ge ledning om hunden är bärare av anlaget men det verkar ju dröja… tills dess hade jag varit den förste att förespråka en gemensam insats för att få överblick över i vilka linjer man kan misstänka att genen ligger och lurar och undvika att korsa de linjerna med varandra åtminstone.

Att bara chansa sig fram låter inte som ett bra alternativ i mina öron i alla fall…

Let´s go

Igår var vi hos vetten och gjorde en koll av hur det går med de lösa lårbenen…
Det går bra och nu ska Tosca ”leva som en normal hund” förutom att hon måste träna upp sin lårbensmuskulatur. Hon är ju väldigt vinglig och otroligt smal om sin lilla rumpa, men restriktionerna är egentligen borta nu… naturligtvis träning i måttliga doser så hon hinner bygga upp sin kropp utan att överanstränga sig

Hon får göra det hon kan och vill så länge det verkar säkert för henne utan att ramla… det ska sträckas lite åt alla håll så hon blir rörlig och inte begränsad i sitt rörelseomfång

Praktiskt nu när Ninja och Lydia kommer för sommarboende på Lavön så kan de leka igen!

Här är vi och simmar på Aktiv hund hos Lina, det går jättebra. Tosca både njuter och pinas litegrann. Det är stor skillnad på hur hon rör sig efter varje gång vi varit där. Simning, massage och laserbehandling står på programmet, en gång i veckan.

Tosca älskar ju simtränaren också självklart… Tosca älskar alla varelser på jorden ❤

Orättvist…

I helgen var Lydia och Ninja här, Lydia jobbade på premiären av Skottaren

Det var mysig tyckte vi alla och Tosca var lycklig över att ha sin syster hemma. Ninja var överväldigad över alla hundar och annorlunda uppförandekoder som råder på Lavön, men hon lär sig snabbt 🙂

För Lydia och Ninja är ju takten vi har på Lavön vääääääldigt långsam och för Tosca som gärna hade hakat på sin systers stollehopp får tåla sig än en gång och ta ett steg i taget

På lördagskvällen blev jag lite uppgiven över hur Tosca verkligen vill leka med sin syster men det går ju inte och Ninja å sin sida tröttnar lite på sin långsamma syster och far iväg med Jaffa istället…

Då känns det orättvist och vi blev lite tårögda både jag och Lydia av att se Toscas försök och kämpande i helgen för att haka på, men hon fick snällt se på hur syrran sprang på lätta ben ifrån henne…

Hittills…

 Tosca är i alla fall registrerad med avelstopp hos SKK nu så att det ska synas att något inte är som det ska när man söker på avelsdata.

Samtliga röntgenbilder

Insåg att jag inte publicerat alla Toscas röntgenbilder…

Första omgången tog vi ju 25 januari, de finns här i bloggen, de hade tyvärr inte blivit rätt märkta för att kunna skickas till SKK så på operationsdagen, 7 mars, tog vi en ny omgång. Det var skrämmande att se hur snabbt det blivit så mycket sämre 😦

Här kommer de då i repris allihop, ryggen är det ju inget fel på men den tog vi bilder på första gången för att se vad felet kunde vara.

Ninjas höfter är ju också röntgade, så här se de ut. En B-höft och en C-höft har hon

 

Tropiskt

I helgen har det rått lite tropiskt klimat, hällande ösregn varvat med heta solglimtar och rätt så fuktigt varmt hela tiden

Jag satte in nätfönstret på toa och då får man räkna det som att sommartiden är här

Tosca orkade gå hela vägen till Näset på lördagen men fick bäras hem. På söndagen orkade hon nästan hela vägen hem också 🙂

Det är lite synd nu när jag jobbar för hon går som bäst vid lunchtid och promenerar med riktiga steg så man märker inte riktigt att det gå framåt förrän helgen kommer, men då känns ju varje helg å andra sidan som ett stort kliv framåt. Jag har också börjat smörja in lilla kala rumpan med ricinolja om kvällarna, dels för att det skyddar lite mot solen och dels ska det ju gynna hårtillväxt… så hjälper det mot lite fnasig hud. Dessutom smakar det inte så gott som kokosolja så det är mindre intressant att slicka och putsa.

Till helgen kommer Lydia och Ninja, det blir roligt ❤

En gammal vän, Andreas från Halmstad, kom på besök om söndagskvällen och försökte sig på att äta japanska ostron, det gick inte, de var riktigt sliskiga grejor…

Ännu en intressant sida

Tänk om de kunde få fram ett test för Legg Calves Perthes sjukdom, då skulle vi slippa gissa och chansa på anlagsbärande hundar!

Visst hade det varit det allra bästa…

Researchers Seek Genetic Marker for Legg-Calve-Perthes Disease