Sommaren 2018

Sommaren har på många sätt varit en oförglömlig sommar både för oss och alla andra

Vädret har ju varit helt utan jämförelse, torka och hetta från mitten av maj till mitten av augusti med några dagars andhämtning och för vår del några behövliga regnskurar med väl valda mellanrum, det har varit både hetare och torrare på de flesta ställen i Sverige efter vad jag förstått och upplevt

Sedan till våra mer personliga upplevelser i år… det där med ormarna… redan tidigt i våras såg vi ovanligt mycket orm, både huggorm av båda könen och även snok och (det som ju inte är en orm egentligen men ändå ser ut som en) dvs kopparorm/ödla

Först ut 24 maj, kom jag hem till en Ninja som mera såg ut som en älg än en schipperke. Jag trodde hon blivit getingstucken eller möjligen en allergichock och åkte till vetten dagen efter där vi förstod att det rörde sig om ett huggormsbett. Eftersom hon bara varit i hundgården hela dagen måste det varit där hon blivit biten, det kändes väldigt otrevligt. Nåväl hon fick dropp och smärtstillande och någon vecka senare tog vi blodprov och allt hade gått väl. Ninja är ju relativt ung och blev biten i nosen och det är inte lika allvarligt för en hund som när den blir biten i benet eller där det finns mera muskler som pumpar runt giftet i kroppen.

Tre veckor senare, lördag förmiddag 16 juni, stod plötsligt Tosca öga mot öga med en huggorm borta hos grannen, en decimeter från att bli huggen hon med. Jag visste ju inte om hon blivit biten även om det inte verkade så, så jag bar henne hela vägen hem. Vid det här laget hade jag läst spaltmeter om huggormsbett och visste bättre hur jag skulle bete mig. (Jag hade gjort typ allt fel när Ninja blev biten och vi hade ju en otrolig tur att hon klarade sig såpass bra)

Ytterligare tre veckor gick och en söndag förmiddag, 1 juli, skulle vi bara gå ner och bada och gick stigen vi gått tusentals gånger. Ögonen på helspänn efter de tidigare två ormmötena och alla andra ormar jag sett under dessa veckor, döda och levande på ön och även när vi varit borta på besök på andra platser under sommaren. Trots det kommer plötsligt Jaffa hoppandes emot mig och visar tydligt att något hänt med hennes bakben som gjorde ont, jag tittar bakom henne och där ligger en stor brun huggormshona och ser belåten ut.

Snabbt lyfte jag upp Jaffa i famnen och krånglade mig tillbaka med de andra två i koppel förbi ormhonan som lugnt låg kvar och inte tänkte flytta sig från sin soliga, härliga plats. Jag bar en skrikande, nafsande Jaffa hela vägen hem och la in henne i buren och bytte snabbt om för en tur till Blå Stjärnan, under tiden startade Göran bilen och såg till att luftkonditioneringen kylde så gott det gick i hettan.

Väl framme på Blå Stjärnan var Jaffa väldigt dålig, hon hade hög puls och var mycket medtagen. Vetten bestämde att hon skulle ligga kvar över natten på intensivvårdsavdelningen och frågade om de skulle ge henne serum/ motgift om det behövdes. Det behövdes och hon hade nog knappt överlevt om hon inte kommit under vård såpass snabbt. Vi var på djursjukhuset på mindre än två timmar efter att hon blev huggen i låret.
På måndagen fick jag komma och hämta Jaffa som fortfarande mådde väldigt dåligt och hade mycket ont. Vi fick ge Nobligan i flera dagar för att lindra smärtan.

För att de båda, både Ninja och Jaffa skulle få i sig extra vätska som är väldigt viktigt efter huggormsbett och dessutom var  det ju väldigt varmt, blandade jag vatten i deras mat och gav dem vatten med lite morotspuré i flera gånger om dagen.

Strikt vila i två veckor för Jaffa också och ett blodprov som uppföljning för att säkerställa att inga värden verkade ha skenat iväg som kunde tyda på att några organ tagit skada av ormgiftet. Hon blev precis som Ninja väldigt svullen, fast mera under buken och bakbenen eftersom hon blev biten i låret och Ninja i läppen.

Sedan dess har hundarna gått i väldigt korta koppel och vi har bara promenerat sent om kvällarna när ormarna förhoppningsvis ringlat in i sina hål för natten. Nu har regnet och lite svalare väder gjort att jag inte är riktigt lika nervös, men fortfarande ser jag ormar hela tiden när jag är ute och går, senast när jag var hos Lydia i helgen och hälsade på i Köping, visst låg där en snok under en buske längs ån… jag har känt mig som om jag gått på minerad mark med krypskyttar lurande överallt hela sommaren… något liknande har vi verkligen inte varit med om förut och jag hoppas innerligt att det inte upprepar sig någon mer sommar!

Hundarna har jag försökt lära så gott det går att ormar ska man inte ha någon närkontakt med, medelst en död huggorm och lite andra skrämselförsök. de verkar ha fattat litegranna vad jag försökt förmedla, men vi får väl se…

Så länge Sizzla levde brukade hon se till att ingen gick fram till någon orm, hon var livrädd för ormar och tyckte inte det var lämpligt för någon i flocken att träffa orm, det var väldigt praktiskt och jag saknar henne verkligen i sommar!

 

Annonser

Schnappi & Lordi???

Var är våra svarta katter?

I tisdags kväll gick Göran och jag omkring och grejade i trädgården.
Stekte lite kött ute på stekbordet.

Katterna strök kring fötterna och var sällskapliga som vanligt.

Sedan är de puts väck båda två.

Tarzan är ju här, men ack så ensam!

Vart har våra svarta katter tagit vägen?????

Tur i oturen

Jag hade just gått en promenad med svartingarna och stod med Göran på gräsmattan och diskuterade vedhögars vidare öde. Hundarna var kvar i kopplen.

Jaffa får ju ibland panik över kopplet och det fick hon nu.

Plötsligt hade hon snott in sig och i sitt försök att trassla sig loss fastnade haken som sitter mellan koppel och halsband i hälsenan!

Med halsbandet runt halsen och haken i hälsenan blev ju inte paniken mindre precis 😕

Panik och lugn på samma gång, en svår konst men nödvändig i ett sådant läge.

Tur i oturen att vi var två och att Görans nypor är starkare än mina, för det var inte lätt att trycka tillbaka haken så långt att det gick att få av den från senan.

En flaschback dök upp från sommardagen i båten då Wilma krokade fast sig på två fiskekrokar  och båten var nystädad och just rensad på samtliga verktyg.

I sådana lägen är det betydligt enklare om en kan hålla och en kan fixa, snabbt!

Det kunde hänt när som helst men båda gångerna var vi två och förstod båda snabbt läget. Inte minst hör man panikskriket och fattar snabbt att nu är det allvar!

Så nu är alla hakar av den här sorten slängda all världens väg!

Hädanefter kommer bara den här sorten att finnas i det Söderlundska huset, till hundar i alla fall!!

Lapp på lapp men ingen söm

Helgens motto!

Gaffa (silvertejp) och stängsel har lapparna bestått av, staket och dörrar har behövt lagas, då diverse hål uppstått  lite här och där 😉

Hundarna tycker ju att det är hej lajbans att springa omkring utanför hundhagen så det vill till att den är tät!

Snön ställer till det en del!

Två dörrar har också behövt lite lagning och då fick lapparna bestå av gaffatejp som ju bekant duger till det mesta.

Sist men inte minst står kålpuddingen i ugnen och det vet ju alla att kålhuvet är svaret på gåtan i rubriken.

Förutom lagat har jag kört familjemedlemmar hit och dit, klassfester, busstider och konserter stod på programmet.

Lite snowracer på den fantastiska skaren blev det ockå idag i solen, det var väldigt skönt

Ja, så var det dags för nästa vecka att rulla på 😆

Tjingeling!

Inställda turer

Plötsligt sent igårkväll fick vi besked via Facebook att de ställt in alla bussturer på vår väg!

Det har körts i modd och is och nu när vägen äntligen blivit någorlunda ställer de in all busstrafik!

Så det var till att köra barnen till skollan och ta ledigt och köra dem hem igen i eftermiddag!

Men på den här ön är folk inte liknöjda utan de är riktigt gapiga så jag tror inte det blir något långvarigt tillstånd. Många föräldrar jobbar ju långt bort och det går ju inte att lösa för de flesta om inga bussar går 😦