Till våren är det två år sedan Jaffa fick tillbaka mastocytom längst ut på sin svans och jag beställde tid för avlivning
Hon hade inte mått riktigt bra sedan någon månad och när jag såg den lilla kulan längst ut på svansen som blivit röd och irriterad på måndagsmorgonen var jag tvungen att ringa vetten samma dag. Jag mindes hur illa hon mådde förra gången hon fick mastocytom på benet, så jag hade lovat mig själv att hon skulle inte behöva vara sjuk sista tiden i sitt liv
Visst hade det säkert gått att dra ut på det hela och få ha min fina hund kvar ett par månader till, men till vilket pris och vem skulle betala, Jaffa var värd att få sluta mitt i ett språng utan att lida
Mina tårar strömmar fortfarande när jag skriver detta så långt efteråt och bara tanken på att Jaffa inte mådde bra gjorde att jag grät mest hela tiden
Inte förrän nu har det gått att skriva det här inlägget heller, jag saknar henne varje dag, trots att jag har två jättefina hundar hemma. Utan dem hade det ju inte alls gått…
Samlade dagar 