Sista ordet

På måndagen innan vi åkte ner till Halmstad träffade vi Ole igen och Tosca fick med beröm godkänt för sitt tillfrisknande. Allt kämpande med långsamma koppelpromenader, simträning,  laserbehandling, massage, stretching, viktmanshcett och lek i lagom doser med syster Ninja har gett önskvärt resultat.

Därmed inte sagt att målet är nått, nej långtifrån. Nu väntar mera simning, vattentrask och mera massage och promenader med viktmanschett. Det är inte gjort i en handvändning att komma tillbaka efter dubbla höftoperationer med sju veckors mellanrum!

Vi pratade också om diagnosen som till 90 % säkerhet ÄR Legg Calves Perthes. SKK:s avläsare har ställt den diagnosen, Ole och min lokala veterinär som rotat runt inne i Toscas höfter är övertygade och experterna, som fick se röntgenplåtarna och höra händelseförloppet, i Danmark där min vette var på kurs veckan innan hon opererade höft nummer två, lutade också mest troligt åt LCP.

Men eftersom den först opererade höftkulan inte skickades på analys och den andra som gjorde det inte kunde visa på de typiska förändringarna för LCP så slipper alla inblandade hundar bakåt i stamtavlorna ifrån att bli exponerade i rasklubbens tidning exempelvis,  men här i bloggen tänker jag återigen lägga ut mitt tankeexperiment med reservationen för att det finns en liten chans att just Tosca i den sammanställningen ”bara” drabbats av glappande höfter… men om ni som köper/ föder upp valpar med någon av dessa hundar i era linjer skulle råka ut för samma elände som vi gjort, då har ni i alla fall en liten aning om att det faktiskt kan finnas ett samband!

Jag tänker inte vika mig och plocka in dokumenten även om det ringer arga uppfödare varje kväll!

Däremot tänker jag skicka in blodprov både från Ninja och Tosca till ett forskningsprojekt i Finland för att bidra till forskningen för att förhoppningsvis få fram ett gentest för LCP i framtiden. Även om det kommer att kosta mig en del ur min egen ficka, inga försäkringar  täcker sådant tyvärr.

Toscas stamtavla med markerade syskon och föräldrar till drabbade hundar

Tankeexperiment för hur ett recessivt anlag snabbt kan få fäste i en population med följden att det till sist är näst intill okontrollerbart att kunna överblicka vilka linjer som är ”riskfria” att korsa

nedarvningsschema_bfje

Östra stranden

Vi, Lydia, alla svarta vovvar & jag, tog en tur till Halmstad sådär mitt i veckan. Äntligen kom vi ner till stranden och sanden som jag tänkte mig redan i somras men väder och tidsbrist satte käppar i hjulet de gångerna

Hundarna uppskattade verkligen strandlivet och Jaffa hittade några som åt sin matsäck där på stranden som hon kunde knycka ett tappat kycklingben från, lilla matgamen…

Vi människor gick på olika caféer och restauranger där vi inte knyckte någon mat men ändå fick i oss en hel massa gott.

Bilder på härligheterna kommer här i en salig blandning:

Första dagarna med Cooper

Fredagen den 5 augusti kom min släkting och lämnade vår tillfällige familjemedlem på Lavön

Pga ändrade bostadsförhållanden kunde de inte ha sin fina hund hemma hos sig under det närmaste halvåret och vi har fått äran att husera honom under tiden

Det är ju inte alldeles problemfritt vare sig för en hund eller en människa att byta både familj och boende över en natt så Cooper har varit lite vilse i pannkakan de första dagarna

Alla flockmedlemmar här hemma har dock välkomnat honom med öppna famnen även om Cooper själv inte precis uppskattar de små svartas envisa försök till umgänge, stackarn, det är inte lätt att plötsligt få fyra svarta helvilda tikar som far som knott kring benen som nya familjemedlemmar❤

Men han vänjer sig så sakteliga och livet på landet är ju rätt skönt för hundar av alla sorter så helt fel är det ju inte, även om han vaknar om natten och inte riktigt vet vart han hamnat egentligen.

Sparrisbönor

I år odlar Göran sparrisbönor (tydligen kallas de ”snakebeans” i Asien och det tycker jag var ett riktigt passande namn) Den bönan jag håller upp mot ljuset tyckte jag såg ut som en orm med svalda byten i magen
Bönorna sitter två om två och kan bli 70 cm långa. Av de vi åt igår var de längsta paret 54 cm. Vattnet i grytan var rosa efter ångkokning…
De var goda, matiga liksom, påminner om blomsterbönor, för dem som är bekanta med sådana!
I sin naturliga miljö växer de under lövverket i djungeln och därför hänger de hos oss i värmen i uterummet under vinrankans skyddande grönska.

Ett steg i taget

Det svåraste nu är att tygla lilla Tosca till att gå i en sådan takt att hon ”hinner” sätta ner alla fyra tassarna. Det är mycket som ska utforskas när man är ett år fyllda och just fått tillbaka springet i bena.

Viktmanschetten fungerar väldigt bra och vi stretchar också efter bästa förmåga för att hon inte ska bli för kort i steget, även om det inte är populärt hos lilla damen!

Tosca är också makalös på att simma ut och hämta allehanda grejor i vattnet. Det har ju alla våra hundar varit väldigt glada i så det är en tradition som vi gärna upprätthåller när vi nu bor så nära havet😉

Här kommer en liten film på lite trippande av små nätta fötter 3 respektive 4 månader efter operationerna. Inte så pjåkigt tycker jag ändå!

Vi har inte bråttom hellre långsamt och grundligt än fort och fel…

 

Blåa viktmanschetter

viktmanschetter

Igår fick vi Toscas nya viktmanschetter, jättefina blåa

Vetten sa att hon skulle träna med en på det vänstra benet som ligger mycket efter i muskelmassa, det var så jag också hade tänkt

Men när hon fick prova igår blev hon än mer ovillig att sätta ner vänster ben så jag satte på båda för att vänja henne vid att ha dem

I fortsättningen tänker jag bara ha på det vänstra eller möjligen ha på båda benen men bara vikter i det vänstra

Snygg blev hon ju i alla fall!